Sveriges penningpolitik vilar idag på ett alltför snävt inflationsmål. I takt med att ekonomin förändrats har sambandet mellan styrräntan och KPI-inflationen försvagats, vilket gör dagens modell både ineffektiv och riskfylld. Allt flera varningsklockor borde leda till en ny syn på Riksbankens uppdrag.

Under perioden 2012 till 2019 befann sig svensk ekonomi i högkonjunktur. Arbetslösheten sjönk, tillväxten var stabil, börsen steg och hushållens ekonomi förbättrades. Men KPI-inflationen förblev låg. Riksbankens svar var att sänka styrräntan till historiskt låga nivåer, till och med under noll. Detta trots att penningpolitiken traditionellt är tänkt att stimulera ekonomin i svaga lägen och bromsa i starka.

Det första som borde ha väckt uppmärksamhet var att räntorna sänktes trots tydliga tecken på ekonomisk överhettning. En annan varningssignal var att Riksbankens prognoser gång på gång visade sig felaktiga. Frågan hur landets mest kompetenta ekonomer kunde hamna så snett i sina bedömningar borde skapat fler följdfrågor.

En möjlig förklaring är att penningpolitiken har fokuserat för ensidigt på ett alltför begränsat inflationsmått. KPI baseras på en smal korg av varor och tjänster som endast speglar en extremt liten del av den totala ekonomin. Måttet fångar inte den faktiska efterfrågan, köpkraften eller utvecklingen i tillgångsvärden: trots att det är just dessa effekter som är centrala i den ekonomiska dynamiken.

Dessutom underskattas den andra sidan av ekonomin. Nämligen tillgångarna. De stora värdena finns i bostäder, fastigheter och finansiella tillgångar, men dessa ekonomiska värden ingår inte i KPI. Ändå baseras hela penningpolitiken på detta smala index, vilket gör risken för systematiska felbedömningar hög.

En tredje varningsklocka gäller själva verktyget, styrräntan och dess faktiska effekt. Sambandet mellan styrräntan och KPI-inflationen är nämligen betydligt svagare än vad många föreställer sig. Räntan har tydliga kopplingar till tillgångsinflationen, men när man granskar sambandet med KPI-inflationen med eftersläpning framträder en förvånansvärt låg korrelation/koppling. I flera fall har kopplingen varit lika låg som mellan styrräntan och det svenska vädret.

Samtidigt ligger många av de faktorer som driver konsumentpriser utanför Riksbankens kontroll. Globala råvarupriser, energikostnader, transportkostnader och skördar påverkar priser mer än någon höjning eller sänkning av styrräntan. Begreppet och tanken kring ”utbud och efterfrågan” fungerar inte helt enkelt lokalt om marknaden är global.

Trots detta är Riksbanken enligt lag ålagd att hålla KPI-inflationen så nära två procent som möjligt, oavsett det rådande konjunkturläget eller verktygens verkliga träffsäkerhet. När styrmedlet knappt påverkar målet riskerar denna politik att slå helt fel.

Svensk penningpolitik står inför ett vägval. Vi kan fortsätta navigera efter ett mått som inte speglar den faktiska ekonomin, eller så kan vi uppdatera både mål och verktyg så att de bättre svarar mot verklighetens komplexitet.

Det finns dessutom anledning att ompröva syftet till vår penningpolitik. Om sambandet mellan styrränta och KPI-inflation är så svagt, blir det allt mer orimligt att låta ett så snävt inflationsmål styra hela penningpolitiken.

För att lyckas med en mer träffsäker och ansvarsfull ekonomisk styrning krävs tydligare direktiv. Regeringen bör anpassa riksbankslagen ytterligare och formulera den så att penningpolitiken i första hand prioriterar ekonomisk stabilitet och konjunktur, snarare än en enskild siffra som Riksbanken dessutom har begränsade möjligheter att påverka.

På så sätt får Riksbanken ett uppdrag som är både mer realistiskt och mer relevant för svensk ekonomi.