”Marknaden beter sig som om silver vore en överflödsmetall, trots att den förbrukas, har strukturella underskott och betydligt sämre lagerbuffert än guld. När sådana motsägelser byggs upp under lång tid sker justeringen sällan gradvis. Den sker när narrativet spricker.”

Under större delen av modern finanshistoria har relationen mellan guld och silver fungerat som ett slags verklighetskontroll för marknaden. När systemet varit stabilt har ett förhållande kring 40-50:1 varit normalt. När förhållandet drivit iväg kraftigt har det nästan alltid signalerat felprissättning.

Idag befinner vi oss i ett extremt läge. Under perioder har guld–silver-förhållandet närmat sig 100:1, en nivå som saknar stöd i allt från geologi till industriell användning och faktisk tillgång. Det är inte ett tecken på att guld är rimligt värderat. Det är ett tecken på att silver är grovt undervärderat.

Mycket talar därför för att de kommande 24 månaderna blir just en sådan period.

1. Silver konsumeras, guld lagras. Det förändrar allt.

Silvermarknaden har haft återkommande fysiska underskott i flera år, vilket bekräftas av Silver Institute. Det betyder att världen använder mer silver än den producerar. Det är definitionen av ett strukturellt problem.

Guldmarknaden fungerar tvärtom. Nästan allt guld som någonsin brutits finns fortfarande kvar. Det cirkulerar mellan valv, centralbanker, smycken och investeringar. World Gold Council visar tydligt att guld inte lider av fysisk brist, utan av efterfrågevariationer.

Trots detta prissätts silver som om det vore mindre knappt än guld. Det är bakvänt.

Silver har en stock-to-demand som är nästan tre gånger lägre än guldets. Det innebär att varje störning i efterfrågan eller utbud får betydligt större konsekvenser för silverpriset. När marknaden tvingas förhålla sig till detta trycks guld–silver-förhållandet ned. Ett intervall runt 20–30:1 är då inte extremt. Det är rationellt.

2. Energiomställningen kräver silver, inte guld

Silver är inte bara en ädelmetall. Det är en kritisk industrikomponent. Solceller, elfordon, elnät, avancerad elektronik och AI-infrastruktur är alla beroende av silver för dess unika ledningsförmåga.

Visst sker effektivisering. Men effektivisering räcker inte när volymerna exploderar. Historiken är tydlig. Trots minskad silveranvändning per enhet har den totala efterfrågan fortsatt att öka.

Guld har ingen motsvarande roll i den reala ekonomin. Det är en finansiell tillgång. Silver är både finansiell och industriell. Det gör silver fundamentalt asymmetriskt. När kapital söker reala tillgångar i ett läge där realräntor faller eller monetär stabilitet ifrågasätts, har silver historiskt rört sig snabbare och kraftigare än guld.

Det är i sådana faser guld–silver-förhållanden kollapsar. Inte långsamt, utan plötsligt.

3. Kina stryper tillgången när världen behöver mer silver

Kinas roll i silvermarknaden är strategisk och ofta missförstådd. Kina är både en stor producent och en massiv konsument av silver. Samtidigt har landet tydligt markerat att strategiska metaller ska prioriteras för inhemsk användning.

Under senare år har Kina infört exportkontroller på flera kritiska metaller. Signalerna inför 2026 pekar mot att silver kan omfattas av stramare reglering. Inte för att manipulera marknaden, utan för att säkra den egna industrins behov.

Effekten globalt är ändå densamma. Ett redan ansträngt utbud riskerar att bli ännu tajtare. Guld påverkas marginellt av detta, eftersom det främst är ett finansiellt lager. Silver påverkas direkt.

När geopolitik börjar styra fysiska flöden upphör teorierna. Då tar verkligheten över.

Det största hotet mot silver, och varför det sannolikt uteblir

Det finns ett tydligt motargument. En kraftigt höjd dollar eller amerikansk ränta, särskilt realräntan, skulle kunna bromsa eller fördröja ett silverrally. Höga realräntor stärker dollarn och ökar alternativkostnaden för ädelmetaller.

Problemet är att detta scenario är svårt att förena med USA:s ekonomi.

USA:s statsskuld ligger långt över 120 procent av BNP. Räntekostnaderna är redan en av budgetens största utgiftsposter. Varaktigt höga räntor skulle snabbt göra statsfinanserna ohanterliga.

Historien är tydlig. Högt skuldsatta stater klarar inte höga realräntor under längre tid. Utfallet blir i regel lägre realräntor, inflation eller finansiell repression. Samtliga dessa miljöer är gynnsamma för silver.

Det som nu sker är inte början på en spekulationsbubbla. Det är slutet på en lång felprissättning. När guld–silver-förhållandet rör sig från 100:1 mot nivåer runt 20:1 sker det inte för att guld förlorar sin roll, utan för att silver återigen börjar prissättas som den strategiska metall den faktiskt är.