”När centralbanker lutar sig mot ett föråldrat inflationsmått riskerar de att missa de verkliga obalanserna i ekonomin, vilket i praktiken förstärker skulduppbyggnad, tillgångsbubblor och ekonomiska svängningar.”
1. Ett mått skapat för en ekonomi som inte längre finns
Inflationsmåttet, i praktiken KPI, utvecklades under en tid då ekonomin var nationell, industriell och relativt stabil. Konsumtionskorgen förändrades långsamt, produktionen skedde huvudsakligen inom landets gränser och den finansiella sektorn spelade en begränsad roll. I den miljön fungerade inflation som en rimlig indikator på överhettning, resursbrist och köpkraft.
Dagens ekonomi ser fundamentalt annorlunda ut. Globaliserade värdekedjor gör att priser påverkas mer av logistik, geopolitik och valutaflöden än av inhemsk efterfrågan. Digitalisering pressar priser strukturellt samtidigt som tillgångar som bostäder och finansiella instrument inte väger tungt i inflationskorgen. Skuldsättning och finansiell hävstång har blivit centrala drivkrafter för tillväxt, trots att de knappt syns i inflationsmåttet.
Trots detta fortsätter centralbanker att behandla inflation som ett överordnat facit för ekonomins hälsa. BIS och OECD har i flera rapporter påpekat att låg och stabil inflation inte längre innebär låg risk i ekonomin. Ändå styr inflationsutfall fortfarande räntebeslut, ofta med stor självsäkerhet och begränsad empirisk grund.
2. Sambandet mellan inflation och styrränta har brutits
Den klassiska teorin säger att höjda räntor dämpar inflation genom lägre efterfrågan. Problemet är att denna mekanism i praktiken har försvagats kraftigt. Under de senaste decennierna har räntor sänkts till historiskt låga nivåer utan att inflationen tagit fart. När räntor sedan höjts kraftigt har inflationen i många fall varit opåverkad eller fortsatt styras av externa faktorer.
Empiriska studier från IMF och BIS visar att dagens inflation till stor del är utbudsdriven. Energi, råvaror, demografi och globala flaskhalsar dominerar prisbildningen. Penningpolitikens genomslag på dessa faktorer är begränsat. I praktiken skulle många centralbanker kunna dubbla styrräntan över en natt utan att inflationen nämnvärt förändras, däremot med stora effekter på skuldsatta hushåll, bostadsmarknader och finansiell stabilitet.
De senaste decennierna ger tydliga exempel. Perioder med extremt låg ränta skapade tillgångsinflation och skulduppbyggnad utan konsumentinflation. När inflationen väl steg berodde det främst på energi och fraktpriser, samtidigt som räntehöjningarna slog hårt mot realekonomin utan att snabbt få ner prisnivåerna. Den matematiska sanningen är att sambandet mellan ränta och inflation (Korrelationen) är i dag så svagt att det knappt är statistiskt mätbart.
3. Det finns bättre mått för dagens ekonomi
Att inflation tappat sin roll betyder inte att ekonomin saknar mätbara signaler. Det betyder att fokus bör flyttas. Modern forskning pekar i stället på monetära och finansiella indikatorer som mer relevanta för att förstå konjunktur och pengars värde.
Total penningmängd, kredittillväxt och omsättningstakt i ekonomin, så kallad velocity, ger en betydligt tydligare bild av var obalanser byggs upp. När penningmängden växer snabbare än real produktion uppstår tryck, ofta först i tillgångspriser och skuldsättning snarare än i KPI. Detta var något som klassiska monetära ekonomer betonade, men som fått förnyad aktualitet i BIS forskning.
Genom att analysera hur pengar faktiskt används, var de ackumuleras och hur snabbt de cirkulerar kan beslutsfattare få en mer realistisk bild av ekonomins tillstånd. Inflationsmåttet fångar effekterna sent, ofta först när skadorna redan är skedda.
Att fortsätta låta inflation ensam styra styrräntan är därför inte bara otidsenligt utan riskabelt. Ekonomin har förändrats, men verktygslådan har tyvärr inte hängt med.