Sjukvården i Sverige och stora delar av världen är byggd på en reaktiv logik: patienter söker hjälp när de redan blivit sjuka och vårdens uppgift blir att reparera. Läkarutbildningen speglar detta, i flera decennier har fokus legat på biomedicin och kurativa insatser, medan förebyggande friskvård haft en marginell roll. Det leder till att vårdens resurser binds upp i akut och långvarig behandling, istället för att undvika sjukdomsutveckling från början.

friskvård lönar sig

De stora folksjukdomarna, övervikt, typ 2-diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, har alla en gemensam nämnare: de är i grunden livsstilsrelaterade. WHO uppskattar att över 70 procent av den globala sjukdomsbördan beror på ohälsosamma vanor som rökning, fysisk inaktivitet, dålig kost och alkohol. Att behandla konsekvenserna är både dyrt och resurskrävande, medan preventiva insatser kan ge stora samhällsvinster.

Exemplen finns redan:

• Nord Karelia-projektet i Finland halverade hjärtdödligheten på 25 år genom breda kost- och livsstilsförändringar. Det visar att när hela samhället mobiliseras kan folkhälsan förbättras dramatiskt.
• Japan har världens högsta medellivslängd, delvis tack vare ett systematiskt program av hälsokontroller (ningen dock) som fångar riskfaktorer i tid och erbjuder enkla åtgärder innan sjukdomen bryter ut.
• Västerbottens hälsoundersökningar (VIP-programmet) har visat både bättre hälsoutfall och hög kostnadseffektivitet i svensk kontext. Genom att bjuda in 40-, 50- och 60-åringar till kostnadsfria hälsosamtal har man både räddat liv och sparat pengar.

Varför satsar vi inte?

Trots evidensen ses proaktiva satsningar ofta som ett “slöseri med resurser”. Förklaringen ligger i flera strukturella hinder:

• Ekonomiska incitament: dagens ersättningssystem belönar vårdåtgärder, inte utebliven sjukdom.
• Tidshorisonten: preventiva vinster syns efter 10–20 år, medan budgetar och politiska mandatperioder är korta. Detta gör att beslutsfattare ofta prioriterar akuta behov framför långsiktiga investeringar.
• Mätbarhet: det är lätt att mäta en lyckad operation, men svårt att räkna värdet av en utebliven hjärtinfarkt. Förebyggande arbete ger ofta osynliga resultat, det man lyckas undvika syns inte i statistiken på samma sätt som en genomförd behandling.
• Individens ansvar: prevention kräver livsstilsförändringar, vilket gör resultaten mer varierande. Vården kan rekommendera och guida, men motivation och genomförande ligger hos individen.
• Medicinsk kultur: i läkarutbildning och forskning har prevention haft lägre status än kurativa insatser. Det bidrar till en fortsatt dominans av “reparera när det gått fel”-tänkande.

Vägen framåt

En mer proaktiv sjukvård skulle kunna avlasta vårdens resurskris. Regelbundna, kostnadsfria hälsokontroller med uppföljning och individuell coachning är en enkel väg. Studier visar att även små förändringar kan ge stora effekter på populationsnivå. Exempelvis kan 10 procent färre fall av typ 2-diabetes innebära miljardbesparingar i sjukvården, samtidigt som livskvaliteten för tiotusentals individer förbättras.

Det handlar inte bara om att upptäcka riskfaktorer, utan att aktivt stötta beteendeförändringar. Kombinationen av mätning, återkoppling och motiverande samtal ökar chanserna att individer faktiskt gör de nödvändiga förändringarna. Här finns en parallell till bilindustrin: serviceintervaller är inte frivilliga, utan schemalagda för att undvika framtida haverier. På samma sätt borde vi se på vår hälsa, regelbundet underhåll snarare än akut reparation.

Samhällsperspektivet

En starkare betoning på prevention skulle inte bara minska sjukvårdens kostnader, utan även öka produktiviteten i arbetslivet, minska sjukfrånvaron och förbättra livskvaliteten i befolkningen. Det är alltså inte enbart en fråga för sjukvårdsbudgeten, utan en samhällsinvestering med breda effekter. För varje undviken hjärtinfarkt eller diabetesdiagnos sparar vi inte bara vårdresurser, utan också år av arbetsförmåga och livskvalitet.

Vi vet att preventiv friskvård fungerar. Frågan är inte om vi har råd med förebyggande vård, utan om vi har råd att fortsätta låta bli. Att flytta resurser från ett ensidigt fokus på reaktiv behandling till en mer balanserad modell med både proaktivt och kurativt arbete är kanske det enda realistiska sättet att långsiktigt hantera vårdens resursbrist. Vården behöver ställa om från “brandsläckning” till “underhåll”.

Det är hög tid att gå från ord till handling. För varje år vi väntar, växer kostnaderna och belastningen. Ju tidigare vi börjar, desto större blir vinsterna, både för individen och för samhället i stort.