Det är dags att slå hål på en av vår tids mest seglivade myter: att alla människor föds goda.
Vi lever med berättelsen om den goda människan. Att vi föds oskyldiga, oförstörda, redo att formas av världen. Att ondskan är något vi lär oss, aldrig något vi bär med oss från början.
Men den senaste forskningen berättar tyvärr en annan historia.
Studier visar att vissa människor föds med en annorlunda känslighet. Gener, som den ofta diskuterade MAOA-genen, kan i kombination med svåra barndomsupplevelser öka risken för impulsivt våld. Det handlar inte om en ”ondskans gen”, utan snarare om en biologisk sårbarhet som kan leda till destruktiva beteenden under fel miljöförhållanden.
Kleptomani är ett annat exempel. Det handlar inte om ondska i klassisk mening, utan om en neurologisk obalans mellan empati och belöningssystemet. Men det väcker ändå en viktig fråga: Hur mycket av våra handlingar styrs av medmänsklighet och hur mycket av girighet?
Empati är också en del av denna komplexitet. Den är inte bara ett resultat av uppfostran utan till viss del medfödd. Redan nyfödda barn reagerar på andras gråt. Men hos vissa människor uteblir denna respons, ofta på grund av genetiska eller neurologiska skillnader. Studier av psykopati visar minskad aktivitet i hjärnregioner kopplade till känsloreglering och moral.
Det är inte en ursäkt, utan en förklaring.
Kleptomani illustrerar också hur bristande empati kan ta sig uttryck i olika beteende. Vissa kan utan tvekan ta saker från andra utan några som helst skuldkänslor, medan det för andra är helt otänkbart. En tydlig skillnad som visar att empati är en biologiskt förankrad förmåga som varierar mellan individer.
Kanske är det just här vår traditionella bild av människans godhet börjar krackelera. Om vissa bär på sårbarheter för impulsivitet, likgiltighet och aggression, oavsett miljö. Vad säger det då om idén att vi alla föds goda?
hur ser vi då på skuld, ansvar och straff?
Samtidigt vet vi att godhet inte är något som automatiskt följer av goda uppväxtvillkor. Historien visar exempel på människor som växt upp i trygghet men ändå begått fruktansvärda handlingar och på människor som trots svåra livsöden valt kärlek och förlåtelse.
Vi söker ofta enkla svar. Men människohjärnan är komplex. Vi bär inom oss både anlag för medkänsla och likgiltighet, och vi formas ständigt i samspelet mellan biologi, miljö och erfarenheter. Men ibland är våra överlevnadsinstinkter så starka att de helt styr våra omedvetna beslut.
Vill vi skapa ett fredligare samhälle i framtiden räcker det inte med kärlek och god uppfostran. Forskningen visar tydligt att genetiska faktorer påverkar vår förmåga till empati och kontroll över destruktiva impulser. För att minska våld och konflikter måste vi våga diskutera möjligheten att på ett etiskt och ansvarsfullt sätt minska dessa biologiska riskfaktorer. Det handlar inte om att skapa perfekta människor, utan om att bygga en framtid där fler kan leva i harmoni. Med större förståelse, empati och fred i centrum.