Östersjöns torskbestånd har under de senaste decennierna kollapsat. Det är inte en naturkatastrof – det är ett politiskt misslyckande.
Under 1980-talet stod torskfisket i Östersjön på sin topp. Upp till 400 000 ton torsk landades årligen. Men redan i början av 1990-talet hade fångsterna minskat till omkring 50 000 ton – en nedgång på närmare 90 %. Denna dramatiska minskning är inte bara ett resultat av miljöförändringar. Den är en direkt konsekvens av bristfällig förvaltning, nationell girighet och politiska kompromisser i stället för vetenskapligt grundade beslut.
Fram till 2004 reglerade varje land sitt eget fiske. Men med flera östersjöländers inträde i EU övergick ansvaret till EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Det var tänkt som en lösning. I praktiken blev det tvärtom. Kvoter fastställdes ofta på politiska grunder, inte efter vetenskapliga rekommendationer. Nationella intressen gick före långsiktig hållbarhet.
Polen spelade en särskilt avgörande roll i beståndets försvagning. Under 1980- och 90-talen stod Polen för den största andelen av torskfångsterna i Östersjön. 2013, långt efter att bestånden redan befann sig i kris, stod Polen fortfarande för cirka 38 % av fångsterna av östlig torsk, enligt Internationella havsforskningsrådet (ICES). Danmark och Sverige låg strax efter, med 19 % respektive 17 %.
Forskningen är tydlig. Felaktigt satta kvoter, bristande kontroll och trålfiske i känsliga lekområden har varit avgörande faktorer i torskens kollaps. Till detta kommer dokumenterade fall av kvotöverskridanden och bristfällig rapportering, särskilt i början av 2000-talet. Samtidigt har syrebrist, övergödning och andra miljöproblem ökat snabbt och ytterligare förvärrat situationen.
Trålfisket är särskilt skadligt eftersom det inte bara fångar målarter som torsk utan också släpar stora nät över havsbotten, vilket förstör viktiga livsmiljöer för både vuxen fisk och yngel. Detta bottenfiske bidrar till att förstöra lekområden och förhindrar återväxt. Dessutom är bifångster av andra arter, inklusive hotade fiskar och marina däggdjur, ett stort problem. När lekområden och ekosystem slås sönder av trålning minskar fiskbestånden snabbare än de hinner återhämta sig, även om kvoter skulle hållas.
Men trålfisket är inte ensam bov i dramat. Övergödningen av Östersjön, främst från jordbrukets utsläpp av kväve och fosfor, har skapat omfattande syrebrist i djupvattnet. Denna syrebrist har förvandlat stora delar av havsbotten till döda zoner – områden där torsk inte kan leva, jaga eller föröka sig. Det är just i dessa djupa, kalla och syrerika vatten som torsken traditionellt haft sina viktigaste lekområden. När dessa områden försvinner, förlorar beståndet sin reproduktiva bas. Övergödningen har dessutom rubbat hela den marina näringskedjan, vilket gör att torskens bytesdjur, som småfisk och kräftdjur, också påverkas. Det gör att torskens problem inte bara är ett resultat av fiske, utan av ett helt hav i ekologisk obalans.
Enligt HELCOM (Helsingforskommissionen) är de största bidragsgivarna till övergödningen i Östersjön följande:
Polen: Står för den största andelen av fosforutsläppen till Östersjön.
Ryssland, Sverige och Finland: Tillsammans med Polen ansvarar dessa länder för nästan 80 % av det vattenburna fosfortillskottet till Östersjön.
Danmark och Tyskland: Har också betydande utsläpp, särskilt av kväve.
Det är viktigt att notera att övergödningen inte enbart kommer från kustländerna. Länder som Belarus, Ukraina och Tjeckien, vilka inte gränsar direkt till Östersjön men ligger inom dess avrinningsområde, bidrar också till näringsbelastningen genom floder som mynnar ut i havet.
Torsken i Östersjön är inte bara en ekologisk indikator – den är ett lakmustest på vår politiska förmåga att skydda gemensamma resurser. EU:s fiskepolitik har inte levererat. Om vi ska ha något torskbestånd kvar att tala om i framtiden krävs att vetenskap får styra, inte kompromisser i Bryssel.
Torsken är snart borta. Vem tar ansvar?