Vem vågar bryta mönstret?

Hur kommer det sig att vi lever som vi gör idag?

Vem bestämde hur det skulle se ut?

Nästan redan innan man är född så vet man i stora drag hur våra liv kommer att se ut. Om man är född i en rik eller fattig familj avgör i vilka kretsar du kommer att röra dig. Om allt går som planerat så föds du, börjar på dagis, sedan förskola, sedan läser du på ett universitet eller college för att sedan få ett välbetalt jobb. När du har fått ett välbetalt jobb kan du gärna träffa din respektive och klämma ut lite barn som du sedan ska sätta samma förhoppningar på som du själv hade på dig under din uppväxt. Sedan ska du få barnbarn och en fin pension som bör präglas av sovmorgnar, stickning, korsordslösning, sudoku och bridgespelande. Sen dör du och se är du död för resten av ditt liv. Alla människor är olika. Borde inte allas livsstilar vara olika också då? Varför är så många rädda att bryta detta mönster? Alltför många tycks ställa sig helt likgiltiga till sin tillvaro och de omständigheter de har byggt upp kring sig. Man gifter sig och låser sig vid en specifik tillvaro. Varför?

Tänk på världen, tänk på alla möjligheter, allt som finns att lära, allt som finns att göra, höra, säga och tänka. Tänk på alla länder du inte har varit i än. Tänk på alla människor som du inte har mött än. Varför begränsar vi oss så?

Människor är rädda att ta initiativ till att förändra sin situation och lever hellre i missunnsamhet och otillfredsställdhet. Varför insisterar vi på äktenskap för att sedan representera en 57 % i otrohetsstatistik? Man måste väl inte gifta sig eller? Ingen tvingar väl dig att leva i ett förhållande?

Många ter sig till ett liv, eller är obenägna att förändra ett liv där faktorer som säkerhet, bekvämlighet och konservatism verkar vara vägen till inre harmoni och välmående fast det egentligen är motsatsen. Iallafall för en fri själ. Det gäller att känna sig själv. En oviss framtid och en människas passion för äventyr är något som i den västerländska kulturen är förtryckt. Glädjen i livet för många kommer från nya upplevelser och erfarenheter medan de flesta verkar helhjärtat tro att det ligger i monetär status och materiella ting.

Hur kan man tro så fel?