Jag har länge sökt svaret på frågan om varför man betalar flera miljoner i månadslön till direktörer vars bolag bara följer marknadsutvecklingen. Men jag har aldrig funnit svaret. Jag skulle kunna skriva en hel bok i detta ämne med alla skräckexempel som finns. Men jag tror denna artikel får räcka.
Att betala astronomiska löner till VD’n för ett bolag som bara följer marknadsutvecklingen känns för mig som att betala 10 % i fondavgift för en vanlig indexfond. Jag har inga åsikter om att företagare som har startat bolaget från grunden tjänar pengar. Eller de direktörer som faktiskt levererar. Nej, det är alla övriga direktörer som fått en anställning att leda bolaget men som inte kan leverera i förhållande till sin ersättning. För det första ska alla fallskärmar tas bort. Om VD’n får sparken så finns det en anledning till detta. Så varför ge denna bonus då? Om VD’n kräver en fallskärm för att ta tjänsten så låter det som att han eller hon räknar med att få sparken. Ett annat exempel är varför systembolagets VD ska tjäna mer än vår statsminister? Att sälja sprit som man dessutom har monopol på kan ju vem som helst göra. Sedan finns alla dessa VD’ar som faktiskt förlorar pengar åt företaget och ändå får miljonbonusar. Vattenfalls förra VD Lars G Josefsson är ett sådant exempel.  Listan kan som sagt göras lång.
Förutom direktörernas löner så är det deras syn på ekonomi som skrämmer mig. Det finns ingen långsiktighet alls utan allt handlar om att maximera nästa kvartalsrapport. För att lyckas med detta finns det många ekonomiska knep att ta till. T.ex. flytta fram kostnader internt eller till kommande räkenskapsår osv. Men tyvärr gynnar inget av dessa knep bolaget i ett längre perspektiv.
Alla kända exempel på framgångsrika entreprenörer har det gemensamt att de har tänkt långsiktigt. Jag är dessutom helt övertygat om att Warren Buffett och Ingvar Kamprad skulle varit helt okända personer idag om de bara fokuserat på nästa kvartalsrapport. Lika så skulle Spotify aldrig funnits idag om Daniel Ek hade fokuserat på kvartalsrapporterna i början istället för produkten.
En annan skrämmande utveckling är att många av dagens direktörer tycks tycka att sälja hela bolaget är den bästa lösningen för framtiden. Om bolagets direktör inte ser möjligheter i framtiden och vil sälja till en direktör som ser värde och möjligheter i bolaget så måste försäljningen bero på att man har haft fel VD. Enda gången en försäljning är helt rätt beslut är när ingen vill köpa.
En av Sveriges främsta direktörer är Leif Johansson som under sin tid i Volvo var helt övertygad om att Volvo personvagnar måste säljas till Amerikanska Ford. Amerikanska bilindustrin som då låg långt efter i utvecklingen jämfört mot de asiatiska biltillverkarna. Hade Leif varit den super direktör han får betalt för att vara så skulle han redan då insett att det är den Kinesiska marknaden som är framtiden för Volvo. Då kunde Volvo ha varit med från start under hela den fantastiska utvecklingen i Kina. SAAB’s försäljning till GM var inte heller detta något att skryta om direkt.
Därför tycker jag att dagens bolagsstyrelser har ett sort ansvar att säkerställa så att dagens överbetalda direktörer inte är lika överbetalda imorgon.